Gruvhål är övergivna arbetsplatser där skydd för den som besöker platsen sällan finns kvar eller underhålls vilket gör att skyddet för besökare är begränsat. Naturen har i mer eller mindre omfattning återtagit marken och det kan vara svårt att se var risker är dolda.
Gamla schakt kan vara övertäckta med material som när gruvan övergavs var avsett att vara i generationer, men som nu, ruttnat eller vittrat sönder. Konstruktioner av cement och betong har i bästa fall en livslängd på ca 120 år vilket innebär att många konstruktioner redan passerat mer än halva livslängden. Pelare och stöd för taket i gruvgångar vittrar och stödet för bergmassorna upphör succesivt eller plötsligt.
Tjäle och vatten underminerar kanterna runt gruvhål och människan kan påverka miljön utan att känna till på vilket underlag man arbetar.
Ovanjordsgruvor
Ovanjordsgruvor, i dagligt tal kallade stenbrott, dagbrott eller dagöppning, kan vara torrlagda och helt eller delvis vattenfyllda. Där topografin så tillåter är det vanligt att man anlagt gruvgångar som från en slänt ansluter till ett dagbrott eller ett schakt, dessa horisontella gruvgångar som mynnar i fria luften kallas stollgångar.
Vid ovanjordsgruvor finns det ett flertal platser/situationer med risk. Man kan t.ex.
* A1 störta ned från kanten eller belasta marken så att sten rasar ned med fall som resultat.
* A2 befinna sig under stup och rasbranter där sten kan falla ned ovanifrån
* A3 belasta brytningskanter så att ras uppstår och man själv riskerar att falla och om gruvhålet är vattenfyllt drunkna.
* A4 vid bad, kan man frestas att dyka från brytningskanten och slå i botten eller osynliga föremål
A5 vid bad och lek i vattenfyllt dagbrott kan man simma under och utsättas för fallande sten.
Underjordsgruvor
Underjordsgruvor nås via horisontella gruvgångar eller olika typer av schakt. Från schaktet når man genom orter olika brytningsrum där malmen har tagits ut. Brytningsrummen kan ha olika form och storlek och ibland finns det anordningar för att stabilisera tak och väggar.
I/vid underjordsgruvor kan man:
* B1: frestas att gå in i stollar/undersöknings- och brytningsortar och där få fallande sten eller ras över sig
* B2: gå på skyddslock med osäker bärighet över djupa schakt
* B3: belasta mark nära schakt så att ras uppstår
* B4: vistas och belasta mark som underminerats genom underjordsbrytning. Gamla (och för all del även nya) underjordsgruvor kan ”oprovocerat” rasa samman då vittring eller stödstrukturer förlorat sin bärande förmåga, och då speciellt vid tjällossning, förändrad belastning eller vibrationer.
Ras vid gruvhål kan uppstå på grund av t ex: Förändring i belastning, erosion i de lösa jordlagren, tjäle, förändringar i grundvattenytan, rutten eller underdimensionerad stöttande byggnadsstruktur, vittring av berggrunden ovanför underjordiskt brytningsrum mm. Ras kan ske som en våldsam kollaps där taket på ett helt gruvrum störtar inom loppet av några sekunder, timmar eller dagar. Genom raset uppstår ett öppet hål med instabila kanter och ibland med vatten i botten. Risken för allvarliga skador är stor oavsett hur raset sker, men vid krypande ras kan det finnas varningssignaler som kan upptäckas i tid för att utrymma området.
Det finns många exempel på ras de senaste åren, både från Lindesberg (t.ex. Stripa) samt från andra platser i Bergslagen (t.ex. Sala 2012, Norberg 2011, Nyköping 2016, Falun 2017 med flera platser).
Enligt svensk minerallagstiftning har gruvor sedan flera hundra år varit skyldiga att till Bergsstaten lämna in så kallade gruvkartor. Detta har dock oftast inte skett förens en gruva kommit i långvarig reguljär produktion och det är inte alltid gruvkartorna uppdaterats med de senaste årens brytning vid gruvans nedläggelse. För äldre, mindre gruvor saknas ofta gruvkartor, och även för större gruvor kan kartorna ha försvunnit genom århundraden eller så är bevarade exemplar inte kompletta. Vidare är brytning av vissa mineral (t.ex. dolomit, marmor och kalksten) undantagna från kart- och rapportskyldigheten varför det inte finns något/begränsat kartmaterial hos Bergsstaten.
Vid brytningen är det inte bara malm som transporteras till markytan, stora mängder ofyndigt berg tas också upp och deponeras i närheten av gruvan. Man deponerade ofta gråberg/varp i närliggande äldre gruvhål tillsammans med annat avfall som uppstod av verksamheten och då organiskt material (t.ex. timmer) ruttnat blir upplaget eller det igenfyllda gruvhålet instabilt.
Det är ganska vanligt att man bedrivit täkt av bergmaterial i gamla upplag och avfallshögar. Genom täktverksamheten öppnas färska rasbranter och skred kan uppstå på grund av belastning och vibrationer från maskiner.
Vid upplag från gruvor kan man:
– beträda upplag som inte är stabila så att skred uppstår (C1);
– uppehålla sig, klättra, bygga kojor etc. i upplag av blocksten som inte är stabila med risk för fall, ras och klämskador (C2).
I och kring den äldre gruvverksamheten i Norberg har Bergskraft under många år jobbat med de problem och risker som nedlagda gruvor i/under tätorter kan orsaka.
